baraserious

Älska är livets medicin. Om man skulle ha en gnutta kärlek i alla ageranden i vardagen skulle människors olika tycke inte generera i krig eller slagsmål, man skulle aldrig riskera att någon pratade strunt bakom sin rygg och man skulle inte heller behöva vara skräckslagen på de mörka kvällarna. Kärlek, kärlek, kärlek. Folk, visa respekt och kärlek till varandra! Dock kan det vara väldigt svårt att visa kärlek i vissa situationer här i livet... det är det jag skall reda ut.

Fysträningar kan vara väldigt, väldigt jobbiga, och det är kanske lätt att individen som har hand om fyspasset klassas som en plågande figur. Det är väldigt lätt att drabbas av sådana tankar, väldigt lätt... Men det är helt, helt fel. Fystränaren vill ju bara de aktivas bästa, han vill utveckla dess kroppar och muskulatur. Fystränarna skulle jag vilja säga är några av världens mest kärleksspridande människor.

Tänk bara när de sitter hemma och planerar hur många armhävningar, situps, kolmaskar, upphopp och andra slitiga övningar som han skall dela med sig av i varje pass. Vilken kärlek, offrar tid till att försöka att få en starkare kommande generation - vilken insats! Jag skulle vilja kalla dem för framtidens mänskliga räddare. Tänk om vi människor i framtiden blir attackerade av flera tusen muskulösa rymdvarelser. Hur skulle då de framtida generationerna kunna försvara sig utan denna kärleksfylla fysträning?


Hypoteserna på hur de framtida attackerande varelserna skall se ut har påbörjats. Resultaten efter de påbörjade undersökningarna har resulterat i  slutsatsen att varelserna kommer att se ut någonting i stil med denna knutte. Dock är det storleken på fötterna som hyser flest frågeställningar och osäkerhet.

Eftersom jag inte fått några förslag eller idéer på hur jag skall skriva eller utnyttja denna blogg så tog jag idag ett litet eget initiativ. Jag kom fram till att den enda egentliga vettiga och regelrätta lösningen var att variera mig. Jag kan ju inte försöka utplåna alla dessa vanliga problem varje dag? Räddar Batman världen varje dag? Nej! Därför kommer inte jag göra det heller, eftersom man alltid försöker att efterlikna sina idoler i alla ageranden i vardagen. Jag tänker nu också variera mitt skrivande med några bilder då och då. Det gör ju också så att jag slipper skriva så mycket, och ni slipper läsa så mycket. Lathet, lathet förknippas ofta med sömn, och alla behöver sova, till och med jag. Tror du mig inte? Se och ta in alla intryckt som strömmar ut från denna bild:


Det gäller att bjuda på sig själv här i livet, annars får man heller ingenting erbjudet.

Jag är en ganska varierad människa så jag tyckte att det kändes rätt att också ibland lägga ut lite bilder. Flexibilitet är en viktig egenskap att ha. Annars skulle man vara alltför förutsägbar, och man man läst min blogg tidigare så är jag ju till en viss del emot förutsägbarhet. Men som sagt, jag är en flexibel människa. Jag kan skymtas i olika skepnader, ibland är jag människa, oftast är jag en människa. Men jag kan också vara andra saker, till exempel kaniner.


Det gäller att bjuda på sig själv här i livet, annars får man heller ingenting erbjudet.

Nu har vi råkat snubbla in på lite historiska inslag, vilket inte var min tanke för dagens inlägg. Förr var jag ofta kaniner, snöflingor, hjärtan, hustak, skorstenar, skalbaggar och andra lite mystiska varelser. Nu för tiden så är jag oftast bara den vanliga Oscar. Det är lite jobbigt att byta skepnad så ofta, det sliter på krafterna. Och nu när man börjar gå sig mot åren så måste man försöka behålla den energi man får erbjuden. Vi avslutar med en nutida bild.


JL-skorna köpta på MQ, Tiger-strumpor med benskydd var ett kap - 10-kronors-lådan på ÖB, byxorna tröjan och västen är dock lite finare grejor - Polar´n och Pyret erbjöd mig trion för en tredjedels tjugolapp. Hårbandet och underkläderna är bara lite kraffs jag hittat på gatan.

Livet är ingenting om det ibland inte skulle vara lite oförutsett eller oväntat. I fotbollsmatcher till exempel, och när de tippas. Hur kul skulle det vara om alla hade helt rätt? Livet skall innehålla en nypa av väntade och planerade händelser, såsom det likväl skall innehålla oväntade och oanade situationer. Det är det som gör livet spännande. Men ibland är det också dessa oanade händelser som gör livet till en börda, när de överraskar till det negativa. När överraskningen inte är till människans fördel - när det oväntade blir en plåga för mänskligheten.

Ta till exempel exemplet med datorn som alla pratar om just nu. Samma problem, samma visa, samma elektriska uppfinning men med olika berättare - logiskt. Jag har blivit ganska logisk på den här bloggen, vilket jag inte alltid eftersträvar med mina uttalanden - bättring på den fronten krävs Oscar! Ja, ja. Nu kom jag av mig lite. Datorproblemet var det som var på tal. Ja, din mor har hört talas om att det finns saker på din dator som inte skall vara där. Hamstrar? Ballonger? Curlingis? Grisknorrar? Hästtår? Hennes påståenden om att det skulle finnas någonting oinspekterat på din dator ställer dig till många lite småkusliga frågeställningar (se frågeställningarna lite tidigare). Dock inte så logiska sådana.

Du låter henne självklart se över datorn eftersom det inte finns någonting du inte skulle vilja dela med mig av på den. Efter 5 minuters inspektion av mor din så hör du att trummor och elefantljud gör sig hörda ifrån datorn. Du blir så överrumplad att du faller bakåt i din innehängmatta i känguruskinn. Du har aldrig hört något liknande ljud, aldrig. När du drar åt dig den högljudda datorn så får du bevittna syner du aldrig tidigare skådat. På din dator springer katter runt, hundar åker rullstol, vandrande pinnar spelar schack tre och tre, clowner blir piskade av sexiga ponnyer, ormar spelar gitarr med fem fingrar, röda krokodiler spelar trummor med alla dess tänder och massor med kusliga bakrundseffekter som du inte kan urskilja var de kommer ifrån gör sig hörda. Frågan är vad det är? Jag vet inte, du vet förmodligen inte, din mor vet verkligen inte - vet gud? Denna situation drabbas numera alla av, jobbigt värre, kusligt värre!

Jag vet att jag hittils på min blogg varit väldigt politisk korrekt i alla mina uttalanden om högaktuella politiska debattfrågor och dylikt. Det kan det bli ändring på, om du vill. Jag är en sådan som anpassar mig till 100 procent efter mina läsare. Så gör och måste professionella bloggare vara - flexibla. Men vill du att jag skall ändra mitt skrivsätt eller variera mig i mitt val av ämnen? Kanske lägga upp lite modebilder eller varför inte lite lättklädda bilder? Diskutera.

Allting här i livet har ett slut. Ingenting varar för evigt. Så njut av sakerna som tillfredställer dig så länge det varar! Jag gillar ost - men som allt annat här i livet så har denna matvara ett slut. Osten tar någon gång slut, förvisso kan man ju köpa en ny ost, men ingen ost är densamma som den man ätit. Ost tar slut. Enligt wikipedia sade den stora Jean Anthelme Brillat-Savarin en gång: "En dessert utan ost är som en skönhet som saknar ett öga" Väldigt smart uttalande enligt mig, ost är gott.

Mycket här i livet försvinner som en chock utan några som helst förvarningar. Döden till exempel kan komma på besök helt utan förvarningar, men den kan också komma efter att den varit och nosat hos individen flera gånger. Livet är inte regelbundet, livet är varierat och ofta oväntat. Ostens slutpunkt däremot, den får man vara med och skapa helt själv. Man väljer när den kära gula mjölkprodukten skall nå sitt slut. Om man inte äter, tar den ju inte heller slut - ganska logiskt? Dock så vill man ju gärna äta en ost när man har köpt den... om man inte köper ostar för att man tror att de är husdjur eller andra varelser som man skall leva med, och inte äta. Men de flesta tror jag äter sina ostar, och då får man ju uppleva njutningen för varje ost den sista gången. När man äter den allra för sista gången.

Många saker är väldigt vackra eller sorgliga när det helt plötsligt slutar. Så kan det vara för osten också, man får av den sista biten perfekt, och får känna just den ostens ljuvliga smak för en sista gång. Dock kan slutet för ostar vara väldigt irriterande och störande. Det är här vi kommer till dagens vardagliga problem. Om man hängt med lite i min blogg så skriver jag ju om vardagliga och vanliga men mindre uppmärksammade problem, och jag är inte en sådan som gillar att skilja mig från mängden. Så problemet skall inte fattas i detta inlägg heller. När man förbereder sig för att ta den sista biten, och är sådär lite sorgsen inombords så vill man bara att processen skall gå så smidigt som möjligt. Man samlar mod och kraft och börjar hyvla bort den sista biten, och så smular den sönder sig! Den bryts på mitten, förstörs! Den sorgliga processen har förvandlats till en hemsk katastrof!

Njut av allt så länge det varar!

Finns det några som helst detaljer i varje människas liv som är obetydelsefulla? Finns det någonting man gör som verkligen inte spelar någon roll? Man brukar säga att det är de där pyttesmå detaljerna som gör människan, då kanske det inte heller är fel att säga att det är de som gör människan? Ligger mänskigheten i de små detaljernas händer? Tiden, är all tid redan skriven? Är varje individs tid här på jorden redan skriven? Hur utnyttjar då vi människor denna tid? Dessa små detaljer som bara händer, som händer när vi har tid för annat. När vi har tid över... Har vi ofta tid över? Är mänskligheten övertagen av tiden? Har tiden vunnit?

Barack Obama har enligt säkra källor endast 20 minuter ledig tid varje dag. De resterande 23 timmarna och 40 minutrarna har han någonting inbokat, visst, man får väl räkna bort några timmar för hans nattliga sömnintag. Den fria tiden för oss människor anser jag börjar ta slut, all tid börjar försvinna och bokas in. Kanske slutar då vi alla i Obamas situation gällande hans fria tid varje dag? Kanske inte? Vad ska vi då göra för att inte fastna i dessa fasta och inbokade rutiner som tar upp så otroligt mycket tid för varje människa varje dag?

Skolan för oss lite yngre och jobbet för de där lite äldre måste man väl ändå räkna som oflexibla tider. Den tiden som läggs ned på det kan vi inte spara in, det måste helt enkelt göras. Men det är alla dessa små detaljer som jag vill åt, tar vi verkligen vara på all ledig tid vi ändå får? Eller går den till spillo? Saker som verkligen irriterar de flesta varje dag har med tid att göra. Ta till exempel en sådan liten sak som på morgonen när man ska duscha och det tar 9 sekunder innan vattnet är så varmt som man vill ha det. 9 sekunder varje dag i ett år blir 3285 sekunder, vilket är samma tid som nästan exakt 55 minuter. 55 minuter varje år som bara går till spillo. Eller hur många är det inte som varje morgon irriterar sig på att lakanet sitter fast mellan tårna och man måste trixa ett bra tag för att komma ur greppet?

Ett sista exempel jag tänkte dra som jag vet att flera drabbas av varje dag är ju när man är påväg hem och ska korsa en skapligt trafikerad väg. Man cyklar och dagdrömmer lite grann sådär som alla gör någon gång om dagen. Man ser nu vägen ett tjugotal meter framför sig, inga som helst bilar. Helt rent! Man kommer närmare och närmare och när man är cirka tio meter ifrån vägen så kommer det en lastbil ut från kurvan, och en till, och en till... Man blir fast på sin sida av vägen för att låta de tre lastbilarna passera med cirka 15 meters lucka mellan varje fordon. Hur irriterande är inte det? Den tiden som man fick stå där kunde man lika gärna utnyttjat hemma och förberett dagens UNO-omgång med de nedslitna tennsoldaterna.

Utnyttja tiden väl! Försök att undangå dessa vardagliga tidstjuvar!

Efter några dagars bloggskrivande så har jag nu med min blogg nått ett nytt stadie. Nu börjar jag anpassa mina ageranden i vardagen mer och mer för bloggens skull. Imorse till exempel gick jag upp klockan 04.00 och började disponera dagens inlägg. På lunchrasten skyndade jag i mig den för övrigt ganska goda maten för att få lite tid för mig själv. Då hade jag tänkt att fortsätta med dispositionen men tiden utnyttjades till annat istället... men det vill jag inte gå längre in på. Hur ofta får man tillfället att vara helt själv liksom? Jaja, slutdiskuterat på den fronten. Dispositionen blev nyligen färdig och nu återigen anpassade jag mina ageranden i vardagen för bloggens skull. Jag hade egentligen tänkt att träna på WoW-Jocke dansen men nu fick jag istället skjuta fram det. Bloggen skall alltid gå först! Alltid!

Jag priotiterar alltså bloggen som nummer ett i mitt liv numera. På tal om prioriteringar och dylikt - jag blir alltid så frustrerad i skolan när man inte får in den på första försöket. Hoppet bara blåser ur en på momangen. Man fick inte in den på första försöket! Vilken skam, det är pinsamt, tänk om någon i ens närhet när den otroligt pinsamma situationen ägde rum såg hela proceduren! Man fick inte in den på första försöket, möjligtvis på det andra, men det är pinsamt i vilket fall. Det är på första försöket det ska ske! Sedan slits ju nyckeln för varje gång man missar hålet i låset. Tillslut blir den ganska nednött.

Jag vet att det är flera som går och irriterar sig på detta varje dag. Att man inte får in nyckeln i låset på första försöket. Lugn, bara lugn. Jag har lösningen på problemet.

Gör så här: När du börjar närma dig ditt skåp tar du nyckeln i handen, håller den med det perfekta greppet så att spetsen pekar rakt framåt. Sedan när du närmar dig skåpet ännu mer (nu talar vi centimeter) så sätter du dig ner på knä, blundar med ena ögat så att du verkligen ser hålet och målet. Vad målet är i denna situation är ju självfallet att få in nyckeln på första försöket. Utan att behöva slita på nyckeln. När du siktat in dig precist så tar du handen med nyckeln mot låset. Koncentrera dig och tryck in den. In med den bara!

Jag spenderade denna veckas lördagkväll med en massa grabbar ifrån mitt fotbollslag. Vi hade efter en lång och välorganiserad diskussion bestämt oss för att kvällsmålet denna afton skulle bestå av pizza. Vi gick till pizzerian och beställde våra pizzor som lite senare skulle mätta våra tomma magar. Pizzabagaren som tog emot våra beställningar var mycket trevlig. Jag var den som fick beställa sist, men koncentrationen på valet av pizza hade inte varit utav högsta prioritet då jag stått och iaktagit den ljuvliga skålen med läskande godisklubbor under tiden de andra beställt. Om jag dreglade kan jag inte svara på då ingen spegel fanns i närheten, om man vill veta det får man höra av sig till de i min omgivning denna kväll. Jag kunde i alla fall tämligen snabbt omprogrammera min koncentration och valde i all hets ett ganska säkert kort i en Hawaii.

När vi väl färdiglagt alla dessa beställningar av pizzor fick vi distruktionerna att sätta oss och vänta ungefär tio minuter. Väntan utnyttjades genom en massa vardagligt så kallat "skitsnack" om allt mellan himmel och jord för mina vänner. Jag kunde dock inte släppa blicken på den läskande godisskålen. Och upphetsad blev jag när barnen fått sina pizzor färdiglagade och skulle gå ut. Då fick alla välja varsin klubba, de fick till och med välja egen färg! Pizzabagaren lutade ner skålen under bardisken så att alla barn kunde nå. Jag hade efter flera noga beräkningar kommit fram till att jag skulle välja en röd klubba. När alla barnen fick dessa underbara klubbor så gick det som en rysning genom hela mig. Jag tänkte: "Tänk att jag snart kommer att få välja en klubba. Snart.. pizzorna måste bara bli färdiga".

Jag längtade, väntade, längtade och väntade på att dessa pizzor skulle bli klara. Och sedan helt plötsligt skriker pizzabagaren ut att våra pizzor är färdiga. Jag hoppar upp och tar emot alla pizzor och går mot dörren, detta med mina kompisar precis efter mig. När jag närmade mig positionen där de flesta barn fått sina klubbor levererade saktade jag in aningen. Jag ville absolut inte att denna stund skulle förstöras av att jag gick för snabbt och att han inte hann ge mig klubban. När jag precis var i positionen där det skulle ske hände det ingenting. Pizzabagaren tittade inte ens på mig. Jag skulle inte få den så oerhört efterlänktade klubban!

Här tycker jag att vi kan se ett alldeles hemskt skede där människobehandlingen är riktigt orättvis. Har alla dessa små barn större godissug än jag? Behöver de klubban mer än jag? Ja, frågorna är många, och jag vet att de besöker allas huvuden någon gång. Men den viktigaste frågan av dem alla är: Vad ska man göra åt denna brutala vardagliga situation? Hur ska man lösa det? Två viktiga frågor blev det...

Innan jag kom fram till att det fick bli denna rubrik som skulle repressentera detta textstycke funderade jag väldigt länge. Jag ville verkligen ha någonting som framhävde dess kraft och allvarliga innebörd. Jag kom fram till att denna rubrik genererade förhoppningar om ett seriöst inlägg om livets mening. Sådant tänker jag inte hålla på med på denna blogg. Lite lurifax-fasoner sitter aldrig fel.

Nej, men till saken. Är livet roligt? Är livet värt att leva? Oj, nu kom jag in på tunga områden, och så tung kommer jag inte att vara, jag utskickade falska förhoppningar, igen... Hur jobbigt är det inte när man lite halvtrött och med tankarna på annat håll skall gå och ta mjölk i skolan. Sekunderna innan man för glaset mot mjölken så börjar man känna att svalget törstar efter den svalkande, vita drycken - så man skyndar sig lite extra de sista rörelserna innan man tillslut har glaset under den där spenan som skall föra drycken ner i det genomskinliga glaset. Man trycker på den runda, svarta knappen, och vipps. Det händer ingenting! Man måste föra mjölken till spenan bredvid, och där händer det ingenting heller. Man måste vänta tills mattanterna kommit in med ny mjölk - väntan är lidsam för svalget. Nå, hur jobbigt är inte det?

Eller när man innan skolan på morgonen trött så att man knappt orkar lyfta ögonlocken går in i badrummet för att borsta tänderna. Tankarna om proven som väntar på dagen gör så att man får för sig att tandborsten finns i fickan. Och i fickan har man ju självklart gaffeln som man råkat ta istället för skeden till filen lite tidigare samma morgon. Här gjorde tröttheten så att man inte orkat öppna lådan för att lägga tillbaka gaffeln igen utan man lägger den istället som en rutingärning i fickan. Man tar gaffeln och vräker på tandkräm och börjar borsta - AJ! Hur många känner sig inte igen i det? Gaffeln sätter sig fast i mungipan och man måste gå med den hela dagen i skolan. Nå?

Detta är bara några få exempel på vardagliga problem som folk stöter på regelbundet. Listan kan dock göras lång, men den tiden har jag inte just nu. Jag ska nu ut och leta efter ljuset i livets mörker. Vald tidpunkt kanske inte är så lämplig då mörkret börjar dra in över oss människor i Sverige. Men jag ska göra mitt bästa, det gäller alltid att göra sitt bästa - i alla situationer!

 

Jag tycker att det är dags för mig att avslöja min identitet utseendemässigt. Detta är alltså jag, jag som sitter och trycker på alla dessa enskilda knappar med olika symboler på för att senare bilda ord och sedan till och med meningar. Jag kommer dock inte avslöja mitt inre på ett tag. Jag vill lära känna dig först, det får inte gå för fort fram, det får det aldrig. Förrutom om man ser på karuseller och dylikt på olika nöjesfält, men där är det ju en helt annan femma - där är det inte roligt om det inte går fort fram. Fart, är någonting som jag tycker man ska undvika i nio situationer utav tio. Fart innebär och resulterar ofta i stress. Stress resulterar ofta i att man glömmer saker, mår dåligt och man kan eller hinner inte vara den medmänniskan mot sin omgivning som man kanske egentligen vill vara. Ta det lugnt, lev livet! Hitta inspirationen från bilden, hitta lugnet, hitta det du vill hitta - anpassa dina ageranden i vardagen efter det du vill.

Jag har nu över natten smält lite av den dramatiska debuten för mig här i bloggvärlden. Jag måste säga att det var väldigt spännande att skapa en blogg, att kunna skriva med alla bokstäver på hela tangentbordet och att själv få välja vad jag ville ha på min blogg. Just att själv få välja hur man vill behandla olika situationer har jag fascinerat mig starkt för under mina 16 levda år på denna jord. Att själv få välja, i det här fallet hur jag vill att min blogg ska se ut och vad den skall innehålla.

När jag inatt låg och njöt av att jag valde min egen blogg-design och dylikt så kom jag på en sak som absolut inte är inom individens påverkan trots att just det valet är det valet man måste stå ut med resten av livet. Det jag pratar är ju som du säkert redan klurat ut med din list, namn. Jag heter ju Oscar, men det har jag aldrig valt. Jag har aldrig fått chansen att tycka till om saken, jag heter Oscar, så är det bara och har alltid varit under mina 16 år. Nu tänker jag såhär: Skulle det inte vara bra om man lät nyfödda barn vara onamnerade tills en viss ålder då barnet har skaffat sig det förståndet att själv kunna välja. Innan dess kan man ju kalla dem vilken dag de föddes eller dylikt, och om det föddes flera barn på samma dag kan man lägga till A, B och C efter. Jag förtydligar: Tre barn föds den tredje januari 2009, då heter de 090103 A, 090103 B och 090103 C - hur enkelt och logiskt är inte det?

Det där är en väldigt viktig sak att ta upp i diskussion tycker jag. Det är ett av väldigt få beslut som tases i varje människas liv och som man får stå ut med i resten av ens liv, och det helt utan varje individs godkännande. Jag har tänkt såhär: Alla har ju fått sina namn av förhoppningsvis sina föräldrar, då kanske man känner en evig hämndlystenhet och känner att man nu vill avgöra sitt barns framtida och eviga tilltalelseord såsom man själv blivit tilldelad ett namn utan man själv kunnat påverka det valet.

Jag har ju redan blivit tilldelad ett namn utan att jag kunnat påverka namnvalet så jag kämpar nu för att framtidens barn ska få välja själva. Ska vi snurra till det på slutet med ett litet uttalande? Okej då. "Människans framtid avgörs i andras händer." Man måste ju alltid överdriva lite, annars blir det inget intressant. Men håller inte du med mig om saken? Eller är jag helt ute och cyklar? På tal om cyklar, glad påsk!

Rubriken stod redan där så antar väl att det är meningen att man ska ha just denna rubrik till det första inlägget. Jag skulle väldigt gärna vilja byta till någonting lite "piffigare" eller coolare som till exempel: "Tja, nu har jag också en blogg, läsvärd som as asså!" Men jag vill inte ens försöka att ändra hemsidans mening och dess öde. Nu känner jag att mitt öde idag är att ha rubriken "Välkommen till min nya blogg!". Stilrent, enkelt och inga konstigheter helt enkelt. Man vet direkt vad man får när man läser rubriken. Eller? Rubriken kanske just på mitt inlägg avslöjar falska förhoppningar? Man kanske efter att man läst rubriken förväntat sig en text i stil med: "Hej, jag heter Oscar och hade just denna dag lust att skapa en blogg. Jag tycker om hästar och parfymer, det sistnämnda har blivit lite utav en hobby. Jag går i en parfymklubb där vi varje tisdag luktar varandra på handlederna." Sådant trams tänker jag inte hålla på med att avslöja mitt inre för er. Jag vet inte vem du är, eller? Om du vill veta vem jag är anser jag att det är ditt ansvar... jag skulle till och med vilja säga att det är din skyldighet, att ta reda på vem jag är.

Nu ska jag försöka avrunda denna premiärtext för att sedan strosa runt lite på min nyskapade men redan så kära blogg. Jag kanske till och med lär mig att fixa till designen så att det blir en fröjd för ögat att komma in på just min blogg. Jag kommer dock tillbaka, var så säker.